Det här med blogga är ju så bra. Jag är sämst på att hålla ordning på papper och almanackor så istället för att skriva ner saker där, som jag ändå inte kommer hitta sen, skriver jag det här. Visst, alla kan se, men det finns kvar och jag kan gå tillbaka och kika :)

Perfekt ju!

---

Mensen ja. Den har flippat den här månaden.

Först får jag jätteboobies i 2 veckor. Har väl aldrig hänt förut?

(men jag säger inte att det inte gärna får hända igen!)

Så kommer mensen som skjuten ur en kanon! Det bara rinner ur mig!

Och vilken mensvärk. Tog en fet alvedon tidigt igår morse, hjälpte knappt.

Fick så ont i nedre delen av ryggen och magen, har aldrig haft ont i ryggen förut?

Wtf?

Tog en till alvedon och var jättetråkig med ungarna. Jag hade ju tänkt ha kul med dem, pyssla och ta en promenad med Rocco (som de föreslog! Dra på trissor liksom, ungarna vill GÅ! Hur ofta händer det annars?!)

Men jag hade så ont och mådde så illa av det att jag bara satt som en hösäck på stolen i köket och la mig i Ryders säng sen. De fick leka med dockor och roa sig själva.

Konsigt, jag kanske håller på att gå in i nån slags ny cykel.

Får se vad som väntar nästa månad!

---

På tal om alvedonen. Den feta alvedonen.

Jag fick den av en så vänlig själ på flygplatsen i London när jag flög hit.

Det var bland den värsta resan nånsin. Den kändes inte speciellt lång, men den var så ledsam och jobbig.

Jag vet inte vad det var som hände, men redan på flygbussen kände jag mig ensammast i hela världen och ville inte åka. Bara grät och grät. När jag kom fram till Arlanda var jag seriöst på väg att sitta kvar i bussen och vända hem.

Men så åkte jag ändå. Grät i princip hela resan.

I London var det som värst, då var jag liksom så nära hemma men ändå inte.

Jag gick in på toa typ hundra ggr och grät, men så tillslut orkade jag inte utan satt bara kvar nedanför monitorn som visar alla plan och gater, och bara grät.

Tårarna, och snoret... forsade, bara vällde ut. Ingen verkade tycka det var konstigt iaf, det var skönt.

Jag fick sitta och vara ledsen utan att folk stirrade på mig.

Men så kom det fram en ung tjej, typ i min ålder, och frågade om jag var ok.

Jo, sa jag, jag har bara så ont i huvudet (det hade jag) och är så trött (det var jag också).

Här, sa hon, jag har värktablett. Det är från Sverige, heter alvedon.

Meh, är du svensk! sa jag på svenska då.

:)

Svensk var hon, och hon var så snäll och go och varm. Jag blev rörd i hela själen av att hon tog sig tid att prata med mig.

Vi satte oss och pratade på en bänk. Jag hörde såklart knappt hälften av vad hon sa, får alltid lock i öronen när jag flyger.

Hon skulle till Mexico för att plugga i ett år, så hon visste precis hur det känns att lämna alla man bryr sig om.

Jag ska ju bara vara borta i 3 månader, så det är ju inte katastrof.

Men jag fick nån slags uppenbarelse där på flygplatsen. Jag fick ångest över att jag inte umgåtts med alla så mycket som jag velat. Jag har varit besatt av att jobba.

Jobba, slippa tänka på livet i Sverige. Jag ville verkligen bara bort därifrån i somras.

Fy fan för de där 7 veckorna efter att jag kom hem från USA i april. Jag har aldrig mått så dåligt i hela mitt liv.

Hoppas det aldrig aldrig blir så igen.

Jag bestämde mig snabbt för att fly Sverige, bokade resor så jag är borta till maj nästa år.

Kändes såååå bra!

Men så struntade jag liksom i det viktigaste. Att leva i nuet och umgås med de som betyder mest.

Mormor och morfar tex. Hur många ggr såg jag dem i somras?

Och pappa?

:(

Usch jag blir ledsen när jag tänker på det.

Det var såna känslor som kom på flygresan hit. Och jag fick panik, svårt att att andas, bara grät. Kunde inte lugna ner mig. Jag ville bara hem och göra rätt, starta om.

---

Men så pratade jag med henne och det kändes så mycket bättre efter det.

Hon var verkligen som en ängel.

Hoppas hon får ett fantastiskt år i Mexico!

Och när jag kommer hem, då ska jag ta det lugnt. Jag ska leva som jag gör nu, njuta av varenda stund och umgås med alla underbara människor där hemma.

<3