Satt precis och chattade med en kompis på facebook, planerar en roadtrip uppåt i California i slutet av oktober, ska bla hälsa på henne då :)

Vi pratade om Greyhound bussarna och hur fulla av skummisar de är.

Kom att tänka på den gången jag skulle åka från Tucson i Arizona, tillbaka till L.A.

Ojojoj, vilken resa det var! Tror inte jag berättat om den innan va? Orkade nog inte med det just då, ville mest förtränga, haha!

---

Började väl runt typ 18tiden på kvällen om jag minns rätt. Synd att jag kastat mina anteckningar från den kvällen, de var ganska roliga.

Jag tog en taxi från Mary och Bens hus; de äger och driver Ironwood Pig Sanctuary där jag volontärarbetade i februari ca 3 veckor. Fick bo i deras hus när jag skulle tillbaka till L.A.

Taxin tar mig till busstationen och jag går in med all min packning, ställer mig i kö bakom en grupp mexikanska killar.

Det tar lååång tid, kön rör sig knappt. Min packning är aptung men jag orkar inte ta av mig den för den är så bökig att sätta tillbaka på ryggen.

Det tar seriöst fyrtioelva år för kön att röra på sig och jag blir mer och mer frustrerad. Killarna framför mig ska också till L.A, de reser i ett gäng, antar att de är kompisar. Kanske har varit här på den här Gemshow (nå slags ädelstensmarknad), de har alla vita plastpåsar i händerna.

Ganska lustigt tänker jag, men kanske smart? Om man bara ska ha lite grejer med sig och inte orkar släpa på ryggsäck.

Släpper den tanken där och fokuserar på kön som fortfarande står stenstilla.

Äntligen kommer jag fram, 105 år äldre.

Närå, men ganska mycket tröttare och svettigare.

Lämnar glatt fram min biljett.

Killen i disken typ stirrar på min biljett och sedan på mig.

"Bussen är inställd."

:O

Vad sa du sa du?

"Ja bussen är inställd. Du får ta bussen som går kl 6 imorrnbitti."

Klockan är nu typ 20.

"Men vad ska jag göra tills dess? Ni stänger ju stationen vid midnatt?"

Vid det här laget börjar jag få lite panik, gråten kittlar i halsen.

Dels tycker jag inte om tanken att vara ensam mitt i natten utan någonstans att vara, och dels så hade Sabina och jag planerat värsta mysdagen i L.A. Hon skulle hämta mig på bussen, vi skulle äta sushi och sen skulle jag skjutsa henne till flyget hem till Sverige.

Nu kommer jag ju sent och inget av detta kommer kunna hända.

Jag försöker verkligen få mannen i disken att förstå min panik, men han säger att det inte finns något han kan göra.

Vakten står bredvid mig och han ser jättesnäll ut. Jag frågar honom vad jag ska göra och han säger att jag kan sitta kvar till midnatt, sen gå till ett Waffle house och sitta där resten av natten, till kl 6.

"Kan jag låsa in mina grejer här då, undrar jag. Så jag slipper släpa på dem hela vägen till våffelhuset."

"Jaa, det kan du ju, säger han tveksamt. Men man får bara ha sina saker inlåsta i skåpet i 3 timmar. Och du kommer ju vara borta längre än så."

Nu börjar det rycka i min irritationsmuskel. Va i helvete! Ingen hjälp får man. Ensam tjej bland massa skummisar.

Får inte ens låsa in väskjäveln utan ska behöva släpa runt på den vem vet hur långt.

Ett par män, som ser sliskiga ut, frågar om jag vill åka med dem i en taxi. Hela vägen till L.A för 20 dollar. De betalar resten.

Det är väääldigt skumt men jag bestämmer mig för att kolla läget.

Vakten säger åt mig att vara försiktig, och det är jag såklart. Jag är bara nyfiken.

Frågar männen igen, åka hela vägen till L.A, för 20 dollar?

"Ja, du får ju din Greyhound biljett återbetald, så ger du oss de 85 dollarna och sen bara 20 dollar mer."

"Aha, ok. Kan jag få prata med taxichauffören?"

Måste ju se vem han är.

Denne man är väldigt skum. Han vill inte prata högt inne på stationen utan ber mig följa med ut.

Där räcker det för min del. Min nyfikenhet har stillats. Inte en chans att jag åker med dessa män.

Siktar in mig på våffelplanen. Frågar vakten hur långt det är att gå.

Tja tar väl typ 20-30 min.

Yay.

Jag går ut och börjar gå dit jag tror att det ligger. Beskrivningen jag fick är väldigt luddig och det är jättemörkt och läskigt ute.

Jag vänder snabbt tillbaka.

Vakten ser nog hur desperat jag är, för han kallar på nån taxi som han känner och ber honom ta mig till våffelhuset. Han säger att killarna som stod framför mig i kön gått till Dennys, så om jag vill kan jag ju springa efter dem och haka på. Jag vet inte om de vill ha mig med i sin grupp så jag avböjer det. Kör på taxi ideen istället.

Han är skum han med, vaktens taxivän, men nu får det räcka. Jag pallar inte mer, jag måste nånstans, bort från stationen. Jag hoppar in i taxin.

Han kör åt fel håll och svänger in på en mack, och sen ut igen. Fattar ingenting.

Väl framme på våffelhuset, som bara tog knappt 4 min i bil, så vill han ha typ 7 dollar.

Knappast, tror jag gav honom 4.

Det var ju han som körde helt bäng.

Jag knökar mig in i våffelhuset, fan vilken trång ingång de har!

Nil under armen och packning överallt. Helt slut.

Killarna inne på våffelhuset tystnar och stirrar på mig.

"Hej, säger jag. Min buss är inställd, så jag tänkte vänta här i några timmar tills nästa går. Är det ok?"

" Eh, ja... jo det är det. Men du få inte sova. Sätt dig ner, du kan få lite vatten om du vill?"

Sätter mig ner på en obekväm bänk, får vatten som smakar badbassäng och ska alltså försöka att sitta här i 5 timmar utan att somna.

Låt mig säga såhär, det var tråkigt. Mer än tråkigt. Jag nickade till några ggr men var livrädd för att somna, då kastar de kanske ut mig.

Satt och läste igenom gamla sms, det var lite roande. Skrev ner mina upplevelser och sa till mig själv, aldrig Greyhound igen!

Klockan tickar på, de frågar om jag vill ha nåt att äta. Nej tack, det är bra.

En man kommer in, sätter sig och beställer frukost.

En av våffelkillarna kommer fram; mannen därborta vill bjuda dig på frukost.

Åh vad snällt, men nej tack, jag är inte hungrig.

Så äntligen blir klockan 5.20, nu kan jag börja röra mig tillbaka till stationen.

På med all packning, trött som fan. Kissa först kanske. Böka in på toan.

Ut igen. Hejdå, tack för allt! Ger våffelkillarna 5 dollar som tack.

Knökar mig ut genom dörren, börjar gå. Fan va tungt det är. Det här kommer bli jobbigt.

Hey, vänta!!

Vänder mig om. En av våffelkillarna kommer efter mig.

"Ska du gå till stationen??"

"Ja"

"Jag kan skjutsa dig, det är långt att gå"

You know what, jag skiter i om han tänker våldta mig. Be my guest, har inte rakat mig på flera veckor. Det är inte ens säkert att du kommer förbi all buske där nere. Jag vill bara till stationen, på bussen, hem till L.A.

Han ser Nil och bah: men, har du en krokodil! Jag har en larv i min bil!

Så tar han fram en gosedjur/kudd larv. Haha, vem hade kunnat tro det!

Nil blev glad av en ny bekantskap. Tyvärr hade jag inget batteri i kameran så kunde inte ta nån bild på de två nya vännerna.

Jag hoppar in i bilen och iväg far vi. Han är snabb med att deklarera att han är ett pothead och undrar om jag vill röka på.

Nä tack säger jag. Inget jag känner för just nu. Jag är väldigt nipprig med sånt, tänk om nån vakt känner det och tar fast mig.

Kanske inte kommer hända, men man vet aldrig.

Han släpper av mig på stationen iaf och jag är tacksam.

Stationen är såklart stängd, fast kl är 5.30 och den ska öppna då.

Sätter mig och väntar. Bara jag och en skum man där.

Så småningom kommer klungan med mexikanska killar tillbaka.

De är trevliga, småpratar lite. Undrar om jag vill ha tuggummi, och om jag möjligtvis inte har nåt röka?

Nä, men snubben på våffelhuset har, säger jag. Ni skulle ha hängt med dit istället för Dennys.

Fan, säger de. Och så börjar en av av dem prata en massa.

Turns out.

De har inte varit på nån gemshow. De känner inte ens varandra.

De blev nyss utsläppta ur fängelset.

De fick en bussbiljett och en plastpåse med sina saker i och nu ska de iväg åt olika håll.

Men va kuuul.

Här sitter jag, ensam tjej mitt i natten, med 6 mexikanska fångar.

Jag frågar inte vad de åkt fast för.

Äntligen öppnar stationen och jag får äntligen en bussbiljett till en buss som faktiskt avgår.

Fångarna är så trevliga! De hjälper mig med bagaget och de som ska hela vägen till L.A  följer jag liksom med under resan. Pratar lite och känner mig trygg att ha dem med, på nå sätt.

Bussresan är dryg så in i helvete. Lång, trång, varm.

Mantrat i mitt huvud lyder: aldrig Greyhound igen, aldrig Greyhound igen.

Fram kommer jag iaf, Andreas assistens plockar upp mig.

Jag klarade det.

----

Och nu sitter jag här och kollar på Greyhound buss resa från San Francisco till Eureka. 6 timmar. Hälften så billigt som tåget.

Men är det värt det?

----

Nu har jag ju visserligen kontakter i den mexikanska undergrounden så jag känner mig trygg på det sättet ;) Men orka med 6 timmar på en trång buss? Kanske lika bra att vänja sig inför Sydamerika dock...

Jag ska sova på det!

---

Men det är ju så, att såna här grejer är roliga i efterhand. Hur många är med om sånt här egentligen?

Jag är glad att det hände för det gav mig ganska mycket, självförtroende och en slags annan syn på saker.

Man lär sig att behålla lugnet och tänka klart även fast man är rädd och stressad.

Kanske det inte var så illa ändå, fastän det var jobbigt just i stunden.

Vi får se vad jag bestämmer mig för! Fresno, San Francisco och Eureka blir det nog iaf på ett eller annat färdsätt!

Yaaay!