---

---

Efter att ha fått tagit del av Trixies dödsbesked kände jag inte alls för att åka till Hollywood.

Hade planerat att åka dit ner och ta lite kort, strosa runt och njuta av det.

Men så blev jag ledsen, och trött i huvudet, för att inte tala om hur sminket såg ut efter att ha gråtit och smetat ut mascaran i hela ansiktet.

Nej, det blev en hike av kvällen istället.

Och det kändes bra.

Jag fick klara huvudet lite och sörja min fina vän.

---

---

Jag satt (och låg, innan jag insåg att det ramlade in mängder med sand och stickiga växtdelar innanför tröjan och ner i byxorna...) och tänkte, pratade högt för mig själv och försökte få svar på livets alla mysterier.

Nej, men typ =P

Blev väl inte så mycket klokare av det, men lite tror jag faktiskt.

Jag är en konstig filur. Jag är inte osäker på mig själv egentligen, men ändå så är det just osäkerhet som sätter käppar i hjulen för mig. Eller osäkerhet, jag vet inte vad man ska kalla det.

Jag är ful, det spelar ingen roll vad folk säger. Sanningen är att jag har ett väldigt osymmetriskt ansikte med en alldeles för stor näsa, och jag har finnar som aldrig verkar vilja ge med sig, och riktigt dålig hårväxt.

Jag är ful, och det vet jag. Jag har insett det. Och fastän jag ofta tänker att det är skitsamma, folk får väl för fan blunda, så många ggr hindrar det mig från att leva fullt ut, göra saker som jag egentligen vill.

Det gör det mycket jobbigare med allting. Jag måste alltid fixa mig innan jag går ut, det tar tid och bök.

Att träffa nytt folk är jobbigt, det spelar ingen roll att jag tycker det är kul och gärna går på nya grejer, det är jobbigt.

Det innebär nytt folk som måste vänja sig, som jag inte utsatt för mig själv tidigare.

Hör ni hur sjukt det låter?

Men det är så. Jag trivs egentligen inte bäst själv, även om jag många ggr tycker det är skönt att vara i lugn och ro, med bara mig själv eller med råttorna. Men ofta skulle jag vilja gå, träffa nytt folk, skaffa nya vänner, göra saker. Det är bara det att jag har inte styrkan att visa mig bland folk så ofta som jag skulle vilja, därav att jag gärna drar mig undan. Jag har jättesvårt att prata med folk, det innebär ju liksom face to face konfrontation, det hatar jag. Jag blir så obekväm och beter mig helt konstigt åt för att komma undan.

Jag tror att jag kom en bit på vägen där uppe på kullen idag. Jag filmade lite snuttar, tittade och tänkte, ja, det var då fan så man ser ut.

Men samtidigt så, det får vara. Jag såg mig själv och tänkte: men den där människan är ju snäll, hon älskar ju livet och alla dess ting, hon älskar att ta hand om andra, hjälpa till. Hon ska ta hand om barn som behöver ett tryggt hem, och djur som far illa.

Vad spelar det för roll hur stor hennes näsa är? Hon ser lite tossig ut, men det gör henne ju bara roligare! :)

Jaaa, jag vet icke, jag vet icke. Just nu känns det bra. Jag har fortfarande ingen direkt lust att kasta mig ut bland folkvimlet och skrika här är jaaaag! Men det kommer kanske så småningom.

---

---

---

---

---

----

---

---

Jag gav alla tre träden en varsin kram. Fast inte en sån där jätteöm, hård kram som jag hade velat att de skulle få.

Jag är faktiskt lite nojjig för svarta änkor. Tänkte att det kanske är nån änka som har ett bo där nånstans under barken och om jag kramar för hårt så blir den upprörd och biter mig. Och så blir jag förgiftad och förlamad och kanske t.om dör där uppe på berget.

De fick därför varsin lätt, om än kärleksfull kram :)

---

---

Och så är det ju puma risken också. Jag älskar pumor, tycker de är ett av de finaste djuren.

Men. Jag är lite rädd för dem.

Inte vanliga pumor så mycket, klart jag skulle ha respekt för dem och få lite hjärtklapp om det kom en gående emot mig.

Det är psykopumor jag är rädd för. Livrädd för. Pumor som inte har ätit på flera veckor och som gått och blivit galna.

Som anfaller första bästa och struntar i om det är människa eller typ hare.

Såg en dokumentär om det för bara några dagar sedan. Pumor gone crazy.

De ger sig inte för nåt, de ska ha ihjäl en om de så själva dör i kampen.

Så när det börjar mörkna, då går jag tillbaka till bilen, med raska steg! :)

---

---

---

---