~ ~ ~ ~ ~ ~ ~

Kom idag pa posten till Ironwood. Och det ar nast intill en perfekt beskrivning av hur jag tycker mitt liv ar just nu.
Jag har hittills alltsa pratat med alla har pa garden. ALLA. Alla som jobbar har, alla som jobbar har bara ibland, de som ska borja jobba har. T.o.m hetingens flickvan har jag pratat med. Hon kom in igar och skulle tvatta men maskinen var upptagen sa hon satte sig ner och borjade prata. Och prata. Och prata.
Och prata.
Tror vi holl liv i luckan i over en timme. Pratade om deras katter och hur de vill ata sin mat, om hur bra vinager ar for allt (1001 satt att anvanda distilled white vinegar, googla pa det sa far ni se!) och om hennes tva barn som hon inte far traffa osv.
Men.

Jag har fortfarande inte fatt prata med hetingen. Bara yttrat ett par ord nar vi ses lite kort. Fragat hur mycket vatten det ska vara i skoldpaddspoolen, och om man tar hoet darnerifran om man ska hoa at Vaughn.
Det, har vi pratat om. Sa langt har vi kommit i att ens fa forsoka lara kanna varandra.

Det ar som att livet ger mig en skal med karameller, de ar sa lockande, jag kan inte sluta tanka pa dem, det vattnas i munnen pa mig nar jag ser dem, pirrar i magen, spritter i kroppen. Jag vill bara slanga mig over dem.
Men de ar icke veganska.

Ja josses... Varfor ar det sa???!!
Jag kom alltsa hit och tankte inte en tanke pa att det skulle finnas nagon av intresse har ute i oknen liksom.
Och sa ser jag varldens finaste kille. Assa typ sa snygg sa man faller av stolen. Och han ser sa snall ut, och ler sa fint. Och ar sa trevlig.
Och sa har han flickvan...
Och jag far inte ens jobba med honom. Jag har jobbat med alla andra, alla whitetrash folk, alla nya gulliga tjejer som ska borja har, de rutinerade brudarna som vart har i flera ar, alla, precis alla andra. Men inte honom.
Varje morgon nar Mary delar ut sysslorna tanker jag snalla snalla, bara lat mig fa gora nanting med honom! Slanga ut lite ho, sparka in filtar, vad som helst! Bara jag far chansen att iaf prata med honom, normalt. Ha en konversation. Stilla min nyfikenhet pa vem han faktiskt ar.
Suck...

Jag trodde inte att jag kunde bli sa har betuttad i killar. Jag hade liksom kommit till ett stadie dar jag var helt ok med att inte vilja ha en kille, eller tjej. Och sa aker man ut i oknen, av alla stallen. Och blir sa upp over oronen, helt galet fortjust och intresserad av en kille, som ar utom rackhall. Helt at helvete utom rackhall! Far ju aldrig prata med honom, inte ens vara pa samma sida av garden nar vi jobbar.
GAAAH!

Och han ar sa fiiiin, jag sag han nyss nar han gick ut med sin hund. Ahhhh, jag bara sackar ihop, suckar av langtan. Vi ler nar vi ser varandra, vinkar och sager godmorgon. Han brukar faktiskt ta ogonkontakt ofta, om jag gar forbi inne i huset sa sneglar jag alltid pa honom i smyg, men han brukar alltid redan titta pa mig och le.
Assa det ar ju nastan lojligt, men jag blir sa glad i hela kroppen varje gang vi far kontakt, aven om det bara ar en sekunds leende. 

Igar satt jag pa trappen och gosade med en gris som hade lagt sig nedanfor och han och hans tjej kom ut fran huset. Deras hund slickade besatt pa mig och de stannade en stund och sa hej till grisen. Och han sag sa glad ut, hela han liksom sken. Och jag bara onskade jag kunde sudda ut henne och bara vara han och jag.

Men men... shit the same.
Livet bjuder val pa veganska karameller nan gang i framtiden far man hoppas.






Har ar lite av det jag shoppade i L.A, de sota fagelkrokarna och den flummiga boken som ni kan fa lasa pa min framtida toalett :)