~ ~ ~ ~ ~ ~


Jaha, da var det har aventyret vid dess ande... om 3 h aker bussen tillbaka till L.A.
Jag kanner mig nastan helt tom, fast med massor av kanslor i mig anda.
Jag alskar Ironwood, alskar av hela mitt hjarta. Grisarna har verkligen fangat mig och jag kan inte fatta att det redan ar slut...

Forsta dagarna langtade jag tills att det skulle vara slut, men det var ju for att den dar javla rednecken jobbade dar da. Han var pa mig hela tiden och var dryg.
Nu ar han borta sa nu ar det bara trevligt folk kvar, och jag har verkligen borjat tycka om allihopa och komma nara dem.
Jag kunde inte saga hejda till nan igar for det gjorde for ont.
Istallet gick jag upp till Dexter och grat och gosade, och njooot av sista eftermiddagen ute i oknen. Lugnet, solen, varmen, faglarna som susar forbi over huvudet, bergen, kaktusarna, Dexters sma grymtanden. Jag bara grat och grat.
Nar jag kom ner till huset igen hade de flesta av tjejerna akt hem, sa jag slapp avsked med dem. Elisa (inte Alyssa tydligen... har trott hon hetat de hela tiden.) lamnade en lapp pa min sang, och skrev att det var trevligt att traffas. En san liten lapp betydde mycket! Sa jag sparade den.
Taryn bakade brownies och gav mig en pase full. Huuur goda som helst, veganska. Det varmde verkligen, nastan sa jag grat redan da...
Nar Tim kom in i huset kunde jag inte ens titta pa honom, sa jag latsades packa tills han gatt ut igen. Sa det var det avskedet. Jag kunde bara inte! Skulle ha gratit ogonen ur mig och sett helt dum ut.
Donna och Tressie sa hejda till mig, att jag varit fantastisk och ar valkommen tillbaka nar som helst. Det gick att saga hejda, fast graten satt i halsen.

Mary och Ben tog ut mig pa middag igar och sa aven de att de ar sa glada att jag kom. Inte bara det faktum att jag kom i precis rattan tid. En av deras anstallda stack dagen innan jag kom och lamnade dem i sticket.
Sa jag har kunnat hjalpa dem enormt mycket.
Sen sa de att jag jobbar bra och ar palitlig. Och normal.
Jag menar, halften av de som jobbar darute... ok, mer an halften har/haft problem med droger, halsan, sprit, setat i fangelse osv.

Nar vi var ute och akte igar pa vag till restaurangen sa fick jag lite nyheter om hetingen. Tydligen ar han typ 31 ar. Spelar trummor i ett band (HETT!). Ar gift med sin brud, som ar typ 40. Har tva barn. Inte jobbar, han betalar pengar till farsan, for hon har ju inga. Han spenderade hela sin sparkassa till att betala av hennes lan.
Hon sager sig vara sjuk pa alla mojliga satt, ha anorexia fast hon ar overviktig. Och kan inte lyfta ett finger.
Ar i deras husvagn heeela dagarna.
Han ar deppig som fan, tar massor av mediciner och har blivit helt forandrad under de senaste aret. Forsokte tydligen ta livet av sig for nagra manader sedan, men hon raddade honom och tog honom till akuten.
Jag tror han ser henne som sin raddande angel, sitt hela liv. Fast hon egentligen inte ger nanting mer an att vara dar i husvagnen och leva pa hans pengar.
Jag fattar ingenting, ingen fattar nanting.
Folk som kannt honom innan han blev dalig tror inte att det ar samma manniska.

Tank va, vilka liv. Jag har mott sa olika manniskor har, alla har en historia att beratta, ofta en hemsk sadan.
Och sa denna unga, assnygga man som skulle kunna fa vem som helst pa fall. Han ar het, snall, alskar djur, ar omtanksam, heeet...
Han tar det nastan samsta och nojer sig med det. Och tanker leva resten av livet i en javla husvagn med en fru som inte gor nanting? Ar det ett liv??

Jag fattar bara inte.

Jag kanner mig nastan nojd med resan faktiskt, det har varit mycket att ta in och jag vill nastan hem nu pa en gang till mitt underbara liv dar hemma. Saknar min familj, mina rattor, "mina" barn...
Jag vill jobba ihop en massa pengar sa jag kan skanka till Ironwood.
Mary sa inte hejda ikvall nar hon akte utan vi ses snart igen. Och det tanker jag halla mig till!
Inga hejda, for det klarar jag inte av.

Hoppas det ar bra med er alla som laser detta, njut av era liv och gor det basta av dem!

Peace out maaaan
<3