Såg Into the Wild idag igen. Första gången jag såg den tyckte jag den var ganska seg, men idag när jag såg den fick jag en helt annan känsla av den.
Hur vacker som helst, gripande, inspirerande! Jag sitter och kör soundtracket nu och får mysrysningar i kroppen och tårar i ögonen. Jag drömmer mig bort, bort till äventyr, platser som är så vackra att man får andnöd, mysiga små kåkstäder ute i öknen där tokiga, färgglada människor bor.
Jag skrev ner lite platser ur filmen som ligger någorlunda nära L.A, och dit ska jag åka. Jag bara måste få se den sidan av Amerika. Jag är ju lite halvknasig av mig så det passar mig bra :)

Jag har en enorm längtan efter andra platser än de där jag befinner mig just nu. Jag vill alltid bort någon annanstans, men tycks aldrig bli nöjd vart jag än åker. Jag har en slags längtan efter platser som inte ens finns.
Väsen som inte finns.
 Jag älskar sjöjungfrur. Jag blir helt paralyserad av dem. Som t.ex i Australien; jag gick runt på nån vattenvärld och skulle kolla på nå delfinliknande djur. På väg ut till deras bassäng är en väggmålning med skepp, pirater och sjöjungfrur. Jag tvärstannar mitt framför målningen och bara stirrar. Får den där sugande längtan i magen, längtan efter mystik och underliga väsen. Står och stirrar på den där väggen i flera minuter innan jag vaknar upp ur transen igen.
Jag kollar på Beowulf alltför ofta. Drömmer om dessa sjömonster, sjöjungfrur, drakar...
När jag är ute i skogen med hundarna ibland önskar jag att det kunde dyka upp älvor i träden, eller en vacker klok indian till häst. Så kunde jag hoppa upp på hästen och få rida iväg mot en okänd värld.

Ja, sån är jag. Knasig. :P




Salvation Mountain
(inte min bild)





Salton Sea
(inte min bild)